Gårdagen var full av råttor på utställning och idag var det hundarnas tur. Bozze och Betty (syskon 5½år) ställdes på en Inoff utställning hos SSRK, dock var de två de enda Bordrarna men det gör detsamma.
Det gick väldigt bra, Bozze skötte sig som alltid superbra i ringen och vi fick fin kritik och fick HP (eftersom det är inoff får man inte CK utan HP istället) och blev bästa hane i rasen. Därefter var det Betty som skulle in och även hon skötte sig bra trots att hon var skendräktig, frös något fruktansvärt och spydde någon timme innan (som berodde på skendräktigheten) även hon fick HP och blev bästa tik i rasen. Så därefter möttes bror och syster i BIR där Bozze tog hel rosetten och vi skulle in i BIG finalen sedan.

Där emellan hände olyckan som inte får hända. Personerna som satt bredvid oss (mamma och mig), ett jättetrevligt ungt par med sin amstaff tik Kiwi (en supergó liten tjej), ställde för första gången och de fick tips av oss hur de skulel göra osv. Amstaff/Staffe ställer ju lite annorlunda än de övriga raserna. Kiwis ägare hade även sina vänner med dig som också hade en hane på 1½ år som var jättefin (han kommer här i inlägget skrivas som Hanen*). Utställningen höll till i ett ridhus, det kallaste ridhuset i gästrikland har jag för mig de sa. Så vi gick ut i solen för att värma oss lite och samtidigt hämtar då Hanens matte en trasig leksak som husse sedan fick och lekte lite med men hunden tappade snabbt intresset och tittade på andra hundar som gick förbi.

Det var då det hände, Bozze blev lite nyfiken på vad det var för något (leksaken) och utan några (märkbara) tecken sitter Hanen över örat på Bozze som skriker ett så hjärtskärrande skrik, jag har aldrig hört ett sådant ljud förut. Husse gör tyvärr fel och rycker bak sin hund och där flyger Bozze efter i munnen på hanen, min reaktion var att genast släppa kopplet för att det inte skulle bli drag från olika håll. Till slut släpper hanen Bozze och de lyckas sära på dem men då har Bo redan gått en skada.

Det tog ett bra tag innan jag lyckades lokalisera vart det var då en Border har så tjock päls och hud men efter ett tag lyckades jag leta mig fram till där blodet kom från och får se ett hål efter en tand. Hanen själv hade rivsåg på bröstet (jag tror det var från Bo's klor då han omöjligt kunde bitit tillbaka så som Hanen hade honom i sitt grepp men Husse och Matte tycker det ser ut som ett bett så var Hanens sår kommer från är okänt.) Efter lite mer genomgång av Bo så upptäckte jag även en reva precis vid örat på honom, men inget hål tack och lov. Bozze verkar inte vara så berörd alls av händelsen och han var lika glad i alla hundar runt omkring som innan så jag tror inte han kommer få några mentala men från händelsen *peppar peppar*.

Trots skadan så beger vi oss in i BIG-finalen, dock med löst koppel eftersom det annars skulle sitta precis över revan men Bo är så duktig i ringen så ett spänt koppel behövs inte. Och i den finalen placerar vi oss som Big-4.

Betty - BT med HP och BIM
Bozze - BH med HP, BIR och BIG-4

HP - Hederspris
CK - Certifikatkvalité
BIR - Bäst i Ras
BIM - Bäst i Motsatt kön
BIG - Bäst i Gupp (vi är grupp 3 eftersom vi är terrier)
BT - Bästa tik
BH - Bästa hane

* Jag väljer att inte tala om rasen då det redan finns så otroligt mycket fördomar om rasen och jag vill inte att det ska bli fler. Det var en ren olycklig olyckshändelse som kunde hänt med vilken annan ras som helst, beror på individen inte rasen.

Idag var det en tripp till Tierp som gällde, ställde ut två av mina råttor tyvärr inte fler då ekonomin sa nej *suck* Det var en väldigt rolig dag med trevligt råttfolk och söta råttor.

Det gick väldigt bra för mina tjejer som jag ställde i PET-class. Båda fick A (bästa) kvalitétklass och jag provade den helt nya tävlingsgrenen inom SRS. Rally lydnad. Du har säkert hört talas om det om du håller på med hundar, det går ut på att du och din hund (eller som i detta fall Råtta) ska klara ett antal moment av olika svårighetsgrader på så snabb tid som möjligt och så problemfritt som möjligt.

Nedanför kommer resultat från utställningen och lite mer ingående info och resultat för Rally lydnaden.

Ruto - VANN JUNIOR PET KLASSEN FÖR HONOR!
Helhetsintryck: Kollar läget överallt!
Kondition: Bra stl på svans o kropp. Skimrande ren hårbotten- Mjuk o fin päls.
Tamhet: Bra  temp o hant. Olydig liten madam. Jag var tredje ekipaget ut på bordet, kom ihåg att det här är Helt nytt så ingen hade provat det innan utom hon som anordnade grenen. Jag körde med Visan först och det gick fantastiskt bra tycker jag! Tyvärr har jag ingen aning om vi placerade oss eller inte då jag var tvungen att springa till tåget innan all prisutdelning vad klar, annars hade jag fått vänta 3 timmar för att komma hem. Men jag försöker just nu få tag på någon som stannade kvar och som kan tala om resultatet, jag är ju själv så väldigt nyfiken!

Men i alla fall, Visan och jag gjorde oss klara för starten och jag peppade igång henne, det är ju bra med en positiv och aktiv råtta i detta läge. Upp på första momentet, en 270graders sväng (åt ett förbestämt håll) gick smärtfritt och snabbt därefter begav vi oss till det mest utmanande hindret. Jag som förare skulle stå kvar bakom råttan (som är på ett bort då självklart) och skicka iväg henne över ett liten "hopp"hinder, jag ska hela tiden befinna mig vid momentets början och får inte gå framför råttan och locka på så sätt. Förvånansvärt nog så klarade hon hindret snabbare än alla andra tävlande som verkade ha lite problem med att gå Från föraren och över det konstig hindret. (eller Jag tyckte hon var snabbare men när man väl är på bordet tappar man tidsuppfattningen)
Efter hindret går vi vidare till "platsliggning" där råttan ska ligga stilla i 5sekunder. Även det klarade hon superbra och vi går iväg mot sista momentet. En till (men väldigt liten) utmaning, stående. Då vi ska få råttan att ställa sig upp på bakbenen och därefter gå av momentområdet för att tiden ska sluta.
Visan var superduktig och jag tror vi har/hade en god chans till placering (som jag då i nuläget inte vet någonting om)

Därefter var det Rutos tur och det gick lite mindre bra men ändå bra! 270graders svängen tog lite tid men efter ett tag gick det och så kom det där dumma hindret tyckte Ruto, "varför ska jag lämna mattes trygga närhet när jag kan gå mot henne?" Efter att domaren vänligt talade om att man Kunde hoppa över moment (men då troligtvis få minuspoäng gissar jag på) så fick Ruto för sig att hon allt skulle visa domaren och snabbt över hindret gick det! Var nog lite utomstående motivering som krävdes ;) Plattsliggningen gick snabbt förbi men att stå på bakbenen var inte så jätteroligt och tog lite tid men väl i mål var matte väldigt nöjd och jag tror Ruto blev glad över lite extra kel innanför tröjan.

Imorgon är det hundutställning som gäller då jag ska ställa ut min góa Bozze och hans syster. Hoppas på liknande resultat då! Tänk var roligt det är med utställning, av alla slag!

*uppdatering* Visan och jag placerade oss TVÅA i rally lydnad! I nästa nummer av HusRåttan (Svenska Råttsällskapets klubbtidning) kommer en liten text och bild från oss om tävlingen :)

Händelser i livet påverkar hur vi utvecklas som människor, hur vi var, hur vi är och hur vi kommer bli. Varje liten detalj spelar in och kan göra stor skillnad i hur en persons liv kommer se ut.
Att det ser ut så är både hemskt och fantastiskt. Fantastiskt på det sättet att en annan persons glädje och lycka kan sprida sig till så många andra - mår du bra så mår jag bra. En fin gärning som kan skapa så många leenden och lycka.
Men så finns den sida som verkligen är hemsk. Den sida som egentligen inte borde få finnas men som tyvärr existerar i överflöd. Det negativa.

När jag var omkring 8år gammal så flyttade min familj, vi bodde fortfarande i samma stad men på ett helt annat ställe. Jag började på en ny skola bland helt nya personer och förväntningar. Det var här mitt helvete började.
Redan som 8år började jag bli utsatt för mobbing och denna mobbing har satt grunden till den person jag är idag. Jag fick ta emot psykisk mobbing år efter år, från åk 2 till åk 9, 7 år fick jag stå ut med mobbing innan det kom ut och faktiskt togs på allvar från skolans ledning.
Trots att jag ingick i skolans "mobbing förebyggande grupper" (de som kämpade Mot mobbing, inte för de utsatta) så blev jag utsatt, jag kämpade för att det skulle få ett slut, inte bara för mig själv utan även för andra. Men det lyckades inte och det togs inte på allvar från ledningarna heller. Mina betyg var absolut inte de bästa och de blev inte bättre. Men i 9 lyckades jag ändå höja en del betyg, även om de inte motsvarar de betyg jag har fått på gymnasiet ett dugg.

I åk 9 slutade mobbingen men såren fanns redan där och värre skulle det bli. Det fanns nämligen en person som jag gått och varit förtjust i väldigt länge, sedan jag var 14 år hade jag varit förtjust i min motspelare i en musikal jag och han hade huvudrollerna. Nu när jag var 15 och vi spenderat en hel del tid tillsammans då vi båda ingick i kyrkans kretsar (han var ungdomsledare i kyrkans ungdomskrets) och han började visa intresse för mig. I vilken position vad jag att säga nej? Jag som hade suktat efter honom i hemlig het i omkring två år. Vi pratade ofta över msn och jag fick en del udda frågor som jag inte riktigt förstod innebörden av på den tiden. "Hur går det med kärlekslivet", "Vad har du för kläder på dig" kunde han fråga, oskyldig som jag var så ljög jag och sa mjukiskläder (även om jag kanske satt i jeans och linne) och därefter få frågan om underkläder.. Jag tänkte inte så mycket på det då..

Efter ett tag började vi även träffas, i hans lägenhet. Det började ofta i soffan men på något sätt hamnade vi i hans säng (eller På kanske jag ska säga) vi började kyssas och han började ta på hela mig... Mer detaljer behöver det inte gås in på.. Jag blev aldrig av med oskulden med honom tack och lov dock.
Två gånger träffades vi på samma sätt och där efter blev det tyst. Blev lite prat på msn då och då men det var väldigt sällan.

Det var först när jag fick ett telefonsamtal Februari 2010 (jag var 17 år i dåläget) som allt föll på plats. En person från kyrkokretsen ringde och berättade lite om allt som hänt och att en annan person från kretsen misstänkt att jag kunde vara inblandad. Jag var inte ensam i det hela.
Några dagar innan jag skulle till socialen och prata om allt så skrev han till mig igen och frågade om jag kunde förlåta honom för det han gjort. Dum som jag var så svarade jag att allt redan var förlåtet och glömt, jag önskar att jag aldrig sa så till honom. Jag gav Honom tröst i att det var förlåtet och inte upprörande, jag serverade honom tröst och förlåtelse han inte förtjänade. Väl hos socialen fick jag gå igenom det som hänt och fick upp ögonen för vad som egentligen hade hänt, jag tror inte jag har förstått det riktigt än idag. Men just gå valde jag att inte anmäla, en till sak som jag ångrar idag, det finns inte så mycket jag kan göra idag, det skulle bara stå ord mot ord i dagsläget..
Enligt tidningar har det framgått att vi var omkring 18 tjejer födda 90-92 som varit inblandade i det hela och Februari 2011 dömdes han för sexuellt ofredande mot ett fåtal av tjejerna.

Inte nog med det så pågår ju polisutredningen för förtal (bakgrund för det kan du läsa här och följa utredningen här) så de såren ligger fortfarande ytligt men även de kommer nog snart bli till ärr på min redan sönderärrade kropp (inte bokstavligen)

Idag har jag utvecklat en social fobi och har haft många depressioner. I samma veva som allt med ungdomsledaren så åkte jag in i en djup depression och jag planerade självmord. Jag orkade helt enkelt inte. Jag tänkte ut sätt jag kunde gå till väga på. Det var först när en av mammas bekantas dotter hängde sig själv som jag brast ihop och berättade allt om mina tankar för mamma och det var då allt började vända.

Hösten 2011 blev jag sjukskriven på heltid då jag inte orkade med skolan, jag började äta antidepressiva medel för "nedstämdhet" och social fobi. Idag fungerar mitt liv okej. Jag mår okej men är ofta nere och jag har extremt svårt att lita på folk, framför allt män. Ögonkontakt är något jag undviker när jag är med motsatta könet om jag inte känner mig trygg, ibland inte ens då. Jag har svårt för att prata, oavsett vad det handlar om och jag har svårt att låta folk komma mig nära.

Jag är den jag är idag pga. hur andra har sett på mig och behandlat mig. Men en dag ska jag resa mig över alla fördomar, allt hat och alla påhopp.
En dag ska jag vara mig själv och vara stolt över den jag är.

 

Råkade ut för ännu ett tjuveri med äldsta hunden vår... Jag har under ett antal veckor varit jättesugen på Ica Maxi's krämbulla och idag var vi äntligen där och jag köpte tre stycken. Vi skulle sedan in en snabbis på Coop och var borta i kanske 10min, när vi kommer tillbaka och öppnar bildörren ramlar påsen ut med ett stort hål i.

Alla mina efterlängtade bulla var borta och hundjefeln skämdes som få. Det är inte första gången han tar saker han inte får, han kan gå igenom sopor när han blir lämad i bilen själv (med småhundarna.) Det blir bara värre och värre å nu ska vi köpa galler som man sätter mellan fram och baksätet. Han får ju inte plats i bagageutrymmet med småhundarna... SUCK dumma hund som äter upp mina saker :/
Jag behöver mitt socker!!!

Inte blir det bättre av att min bror verkar helt dum i huvudet heller. Hans sätt at ttänka är sjukt så sjutton. Vilka jäkla utbrott den killen kan få alltså. Nej ju förr jag kan flytta hemmifrån desto bättre.

Jag håller seriöst på att bli tokig! Det är inget annat än tjat, hot och bråk. Fan kan inte människan bara hålla käften någon gång. Jävla hot den människan kommer med jag blir så jävla förbannad. Ibland hatar jag verkligen henne! Fan, jävla piss helvete. Låt mig få skapa ett eget liv och sluta lägg dig i och förstöra allt! Idiot.

Vad är det för jävla hot att komma med, "inte en enda råtta till kommer in här." Trots att det sedan ett tag tillbaka var bestämt att jag ska få hem en liten bebis på lördag!! Vad är det för jävla sätt? Jag önskar fan att jag kunde flytta härifrån ikväll redan! Jag vill bort från det här jävla fängelset! Jävla ekonomihelvete som inte ens räcker till en lägenhet! Jävla piss helvete. Fuck fuck fuck!

Border valparna har idag börjat öppna ögonen :D Så oerhört söta de små knottarna!

Hela gänget, Emil och hans fem systrar, 2 veckor idag.

 

Sötaste blicken eller vadå?!

Idag blir det en tripp till Sandviken för att fisa min moster Cicci som fyller 60år. Blev "tjej"stund ute med släkten, mina två mostrar, mormor, mamma och jag ska på restaurang och äta lite.
Jag mår jättedåligt både fysiskt och psykiskt idag igen. Hemskt illamående och jobbiga tankar men det börjar bli lättare då jag vet mer nu än tidigare och hoppet som fanns har suddats ur helt.

Spenderat min lektionstid åt att göra om bloggens layout.. Jag har ingen ork för något seriöst, skolarbetet blir verkligen lidande men vad sjutton ska man göra när man verkligen mår piss? Jag antar att bloggens färger speglar hur jag mår just nu så det får vara väldigt mörkt ett tag. Jag tycker det är roligt att koda bloggar i alla fall, även om jag inte förstår alla kodbitar som hör till själva bloggandet att göra (ännu) så är HTML/CSS väldigt roligt att hålla på med, och det har en liten typ av lugnande effekt.

Imorgon kl 9:00 måste jag till skolan (trots att jag är ledig) och göra matteprövning. Gör jag det inte nu så kommer jag bli tvungen att göra om Hela kursen istället för en liten del. Så det kommer bli en massa plugg när jag kommer hem. Jag får helt enkelt hoppas att det inte försvinner ut innan imorgon. Jag hatar verkligen ekvationer. Wish me luck... I'll need it. Tur man har en lejonsyster som är bra på matte och finns där för att hjälpa till :)

Det var länge sedan nu jag hade en panikattack men ikväll har jag ännu en gång fått känna på den kvävande känslan av paniken som växer över en. Hur hjärtat hoppar över slag och hur det knyter sig i bröstet och de kvidande ljuden man ger ifrån sig.. Det värsta är att jag inte heller kan släppa ut alla mina känslor utan att väcka mina föräldrar och jag har verkligen ingen lust att behöva förklara mig för dem..

Jag vet inte riktigt hur jag ska orka med morgondagen.. jag hade bestämt mig för att åka till skolan på lektion men det känns inge bra alls nu.. Jag har ingen ork alls för någonting just nu och jag önskar det fanns något som kunde ta bort all depression som jag känner.. Jag önskar jag vågade öppna upp mig mer för folk men jag klarar inte av det, det här är det enda sätter som jag egentligen kan visa mina rätta känslor och få utlopp.. Men det är svårt att skriva samtidigt som man har ögonen fulla av tårar och man inte riktigt kan andas..

Jag vill men vet inte om jag vågar öka dosen på min antidep. medicin.. jag vill komma ifrån allt, bara få vara jag. Men det går inte så länge jag hela tiden tyngs ner av mitt förflutna och nya jobbiga händelser. Jag vill kunna leva mitt liv som mig själv, utan en massa fördomar, utan att bli nertryckt. Jag vill vara mig själv, utan panik, utan depression och utan gråt.. Jag vill vara den lilla flickan jag var för 12 år sedan...

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra längre, känslan av övergivenhet ligger kvar.. Jag tog upp det med en inblandad igår men fick inget gensvar direkt.. Det drogs upp anledningar till varför det är som det är men när jag ställde en fråga så hade personen i fråga inte tid längre, så mycket för "kommer alltid finnas där" :/

Självklart får man ha lite egen tid men när man gång på gång säger att man "finns där för dig" och ändå inte finns där är det fel.. Bryr man sig om någon så svarar man väl på frågorna som ställs... Jag har själv spenderat timmar uppe på nätterna när vänne behövt det. Även om jag hade skola eller liknande dagen efter så fanns jag där för dem.. Jag önskar de kunde säga detsamma, men de känns endast som tomma ord.. Om man bryr sig om någon... så är man där för dem i ur och skur...

Jag fick för ca fem dagar sedan brev från Åklagarmyndigheten med beslut om min polisanmälan. Kammaråklagaren hade valt att inte inleda någon förundersökning då "brottet inte skulle komma att ske till följd av en bestämmelse om särskild åtalsprövning" (rena grekiskan, jag vet.)

Jag har idag knåpat ihop en "överklagan" och en vädjan till åklagaren som jag nyss skickade iväg. Jag läste upp det jag skrivit för mamma och jag fick beröm om att det var väldigt bra skrivet och att jag har "skriftens gåva", det är väldigt roligt att få den typen av beröm även om det "bara" är från mamma :)

Nu får vi helt enkelt hålla tummarna för att de faktiskt startar en förundersökning. Jag skickade ju trots allt med exakt hur de skulle göra för att få tag på "gärningsmannen" så om problemet var för dem att det skulle vara för mycket jobb att få reda på det så är det superenkelt för dem som myndighet/polis. Så jag har gjort det väldigt enkelt för dem att fortsätta utredningen.

Jag är inte ett dugg intresserad av en dom eller liknande jag vill endast att den här typen av mobbing, som det faktiskt är, ska uppmärksammas. Förtal, nätmobbing och "vanlig" psykisk mobbing är något som måste uppmärksammas! Det måste väckas liv i folks syn på det hela så alla kan förstå att det inte bara är den fysiska mobbningen som kan lämna spår. Att bli psykiskt utsatt kan förstöra liv, rent av leda till självmord i värsta fall.

Jag hade tankar på att kontakta media och förstora upp allt så det verkligen uppmärksammas denna dolda typ av misshandel (som det faktiskt är!) finns och det är många som lider av dess följer. Jag tror inte det finns en enda person som inte blivit utsatt av någon typ av psykisk skada, stort som litet. Det är dags att folk öppnas sina ögon!

På senare tid känner jag mig mer och mer övergiven, att jag inte räcker till, jag blir kvarglömd.
Hemma är det ofta bråk och jag rent av vågar inte visa hur dåligt jag mår för då blir det bara värre.

Jag har inte varit i skolan på över en vecka, först förkyld och nu praktik.. så jag saknar helt struktur.. och vännerna, ja de få jag har.. det känns så fel alltihopa..

Jag har en stor tomhet inom mig och börjar må allt sämre och sämre, vissa stunder känns allt bra men oftast är det som att jag bara vill försvinna.. Jag hatar den här känslan av att känna mig övergiven..

Ibland undrar jag vad som egentligen hände och varför jag blev som jag blev.
På senare tid har jag förvandlats til len riktig satmara som verkligen kan såra när jag blir upprörd..

På senare tid kan jag verkligen göra någon illa och jag behöver inte ens lägga två fingrar ikors..

När lärde jag mig att säga exakt det som sårar personer mest? När lärde jag mig att känna igen det?

En person sa till mig för inte så länge sedan att jag har skriften som gåva.. jag kan verkligen "ta ned" någon som vanligtvis är stark i sig själv.. Vad var det som hände med den person jag var? Och vem är det jag har blivit? Att såra folk är inte något jag vill göra, eller rä stolt över att ha som egenskap.. Vad är det som hände med mig som gjorde mig till den kalla och hårda person som jag är nu.. Jag känner inte igen mig längre... Vart har jag tagit vägen, vart är den jag som jag faktiskt tyckte om.. Jag saknar den person jag var och troligtvis aldrig kommer bli igen..

Jag fastnade i en av mammas veckotidningar härom dagen där en person hade skrivit in till deras "samlevnadskonsult" där personen bad om hjälp och råd över ett beteende jag känner så väl igen mig i.
Hennes problem vad kortfattat att hon inte kunde "leva i nuet", det exempel hon tog upp handlade om just vid hennes och hennes partners samlag, hon låg och tänkte på saker som var så långt bort från det som pågick, vad skulle de äta till middag exempelvis.

Det är precis så det är för mig.. jag kan inte tänka på det jag gör just nu utan ligger hela tiden några steg före så ingenting blir gjort. Jag halkar efter i skolan, i hemmet, i måendet ja Allt blir lidande för att jag är så fruktansvärt sönderstressad. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag behöver kunna koppla av men jag kan det verkligen inte!

Jag känner mig som någon typ av zombie som bara ligger där, bara ligger och gör ingenting. Eller ja, ingenting och ingenting.. Jag gör saker som jag inte borde för jag inte har koncentrationen eller orken till det jag Borde och Vill göra. Jag är fruktansvärt lättretlig, det finns ett fåtal, eller egentligen bara en enda person som jag kan prata med utan att bli irriterad eller upprörd (lejonsyster <3)

Någonting är inte som det ska och jag kan verkligen inte hitta någon utväg. Jag känner mig helt vilse i mig själv och vet varken ut eller in känns det som, jag är inte ledsen eller depp det är jag inte men jag känner mig rent av... udda.

Idag är Ruto och Nabooru (mina två "tvilling"råttor) på väg till Falun för andra gången, de hjälper min skolkurator i hennes utbildning då hon ska "avvänja" en person med enorm råttfobi (fått hemska historier berättade för mig om hur och vad hon måste göra för att kunna göra saker hon älskar, stackars människa:/)

Sist gick det jättebra och tjejerna skötte sig superbra, hoppas på lika bra resultat idag! Det är en extremt bra träning för Ruto som ställas ut i PET-klass på utställning nu den 27/10 i Tierp :)

För er som itne vet någonting om råttutställningar så finns det tre grenar man kan tävla i med sina pälsklingar. Dessa är Standard, Pet & Agility. Följande Två texter kommer från Svenska råttsällskapets hemsida, det är kopierat rakt av.

Pet:
I PetClass får du tillbaka råttan med en kopia av bedömningssedeln, där står det vilken kvalitetsklass din råtta har fått (A, AB, B), samt kommentarer. För att ha en chans att gå till final krävs minst ett A-pris, men detta betyder inte att alla A-pris råttor går vidare. Vilka som går vidare läses upp efter att alla råttor i den klassen har bedömts. Högsta utmärkelse i Pet Class är Bästa Pet och om detta pris tävlar de råttor som vunnit sina respektive finaler; Bästa Juniorhona, Bästa Juniorhane, Bästa Seniorhona samt Bästa Seniorhane.

Standard:
I standard fungerar det på ungefär samma sätt. Men här får du inte tillbaka bedömningssedeln med en gång om du får kvalitetsklass 1 (bara om du får en 2:a eller 3:a). Kvalitetsklass 1 betyder nämligen att du ska tävla vidare i en konkurrensklass med de andra råttorna som eventuellt kan finnas i klassen, och som också har fått första pris i kvalitetsklass. Den råtta som vinner klassen, dvs blir etta i konkurrensen, går vidare till tävlan om Bästa Junior respektive Best in Show.

Agility:

Som det låter, du tävlar agility med din råtta ;)
Har själv provat agility två gånger och det gick superdåligt, meeeen trots jättedålig kritik från domaren så var det ändå roligt. Men jag kommer nog inte tävla igen, hah!

Det är så komiskt när vissa personer verkligen försöker provocera mig för att jag ska göra bort mig.
Du lyckas inte, du lilla patetiska gumma, du är inte värd besväret ;)

Idag var jag på Fotomässa tillsammans med Jasmine, jag var tvungen att gå dit då en speciell föreläsning var obligatorisk för fotoklasserna på min skola. Jag skulle även delta i mässans fotomaraton (fototävling på max 24 timmar) men då jag aldrig fick reda på vilka 6 teman som gäller för i år förrän vid 20-tiden så kommer jga intek unna delta då absolut sista tiden är 14:00 imorgon, kommer aldrig hinna med 6 bilder som passar till det temana. Dåligt skött av arrangörerna då de utgav fel hemsideadress på lappen..

Men som sagt jag är just nu på väg att åka på en dunderförkylning, vll du ha min nästäppa är du välkommen att ta den! Den sitter bara på ena sidan ;) Förutom förkylningshelvetet så har jag haft en väldigt trevlgi dag tillsammans med Jasmine, jag fotade 580 bilder på två timmar (woops) och alla är på hundar, hehe. Jag fotade Jasmines Flat Coated Retriever pöjk Viggo och hans lilla söta valpkompis Bella, en Rottweiler. Och på köpet fick jag ett sår på sidan av huvudet när man låg på marken och fotade hundarna som lekte. (Ett tips, när du ska fota en väldigt lekfull flat med kompis, ligg inte platt på mage och gör ljud...... man blir väldigt poppis då och då blir man tunnhårig, haha!)

Delar med mig av några av bilderna jag fotade idag :) Ni får ursäkta den väldigt störande loggan men jag vill inte bli bestulen på mina bilder så tyvärr får ni stå ut med det.

Först ut är vackra Jasmine och Viggo :)

Allt för länge har jag gått utan att prata med dig, vi har på ett sätt glidit ifrån varandra men du kommer alltid förbli min lejonsyster och bästa vän. Äntligen vågade jag berätta min historia för dig och du är verkligen min lejonsyster. Även om du ogillar saker jag gjort så dömer du inte, du vänder inte ryggen till och du finns där. Du är en av de få eldsjälar där ute som jag aldrig skulle byta bort även om jag så fick min vikt i guld. Att finna dig är något av det bästa som hänt i mitt liv, det hoppas jag du vet!

Jag älskar dig verkligen, min Lejonsyster.

(då jag lägger mycket vikt i valet att vara annonym väljer jag att inte namnge personer utan deras tillstånd, denna person är min Lejonsyster och hon vet vem hon är.)

Tog tillfälle i akt och städade råttornas bur :)

Det saknas fortfarande en hängmatta högst upp men jag har inte fått tillfälle att sy den ännu.
På bilden ser du (ej i ordning) Panya, Feila, Sahrami, Katariina, Visan, Nabooru och Ruto.

 

Det är så fruktansvärt skönt med studiedagar! Men jag kommer ändå behöva plugga lite, jag har ju trots allt två IG från min sjukskrivningstid förra året att rätta till *suck* på den ljusa sidan har jag ju redan fixat ett av de jag hade så nu återstår bara de två sista :D Matte B & Mediaproduktion A som kvarstår, Matte B klarar jag inom 2-3veckor men mediaprod kommer ta längre tid, även om det bara är 30% kvar att göra så är det en del svåra moment men det klarar jag!

GLÖM INTE BORT DJURENS DAG IDAG!

Med lite stämningsfull musik i bakgrunden får man verkligen en skön känsla i kroppen. Har upptäckt att jag verkligen älskar den typ av musik där endast rösten används för att skapa alla ljud. Helt underbart!
(Peter Hollens är med i Skyrim-videon jag länkade till igår med Lindsey Stirling)

 

Fick lite till trevlig respons om bloggen :) Denna gång skedde det på MSN :P (Bilden är redigerad då det fanns annat skrivet också ville inte sudda för mycket mellan, hoppas det är OK ändå)

Något som måste delas :)
Hittade henne när jag sökte på Sagan om ringen soundtracket på youtube, skitbra tjej med en riktigt häftig och skön stil. Jag vill också kunna vara sådär multitask-duktig! nån dag kanske... nån dag... ;)
Ni får stå ut med att jag spammar videos, men jag tycker det är så awesome ;)

 

Pratade med en vän på FB idag och fick lite beröm, det är så roligt när man får bra respons på saker man gör! :) Tack söta du :)

 

Efter ett till samtal med min kurator (W) har jag blivit uppmanad att säga "hej då" till det förflutna som pågått de senaste 5 månaderna. W sa något som jag verkligen önskar att jag vågade säga till den här tjejen/tjejerna som hållit på.. Jag hoppas att jag en dag kan finna modet att låna W's ord och säga;

 

Jag förlåter dig för det du ställt till med.
Jag förlåter dig för att jag tycker synd om dig
För du är så liten och patetisk så jag förlåter dig

Vår skolkurator är verkligen toppen, hon är jättebra i det hon gör och får mig att må bra. Jag får (överdrivet) med beröm som lägger en bra grund för dagen. Så trots att jag just nu sitter på Samhällskunskapen och trots att det är föreläsning där man får föra egna anteckningar är jag på bra humör. Min kurator har gett mig några tankar som får mig att undra på om jag ska begära en utredning i ev. aspberger syndrom.

Skulle köpa macka i skolans kaffeteria eftersom jag hade min tid hos kuratorn under lunchen och jag inte kunnat äta hemma innan (går endast EM på måndagar). Så var det slut på baguetter helt och hållet, en baguett med diverse pålägg kostar 20kr, det är ett okej pris för en sån macka. Men när det är slut måste man välja mellan toast eller något som de kallar för fralla för 15kr (ingen fralla.... det är mer en kvadrat i mörkt bröd..) och de är absolut inte värt 15kr för en sådan "fralla" men vad sjutton ska man göra när man är jättehungrig? Blev till att man fick köpa två sånna. *suck*

 

Jag är på mycket bättre humör jämfört med igår, redde upp några missförstånd osv. Nu känns allt väldigt bra igen och jag längrar så mycket till höstlovet då ja beger mig ner till Skåne.