Tävlar hos Agria
"Marsvin, fåglar, kaniner, reptiler, illrar med flera. I vår tävling - liten och söt - är bilder på våra minsta djur välkomna (ej hund & katt denna gång). Tävla med din bästa bild så har du chansen att vinna fina priser från AgriaShop.
Tävlingen pågår 15/4 - 15/5 kl 10.00."
Jag anmälde mig til ltävlingen för någon dag sedan så jag ligger ganska långt efter tyvärr eftersom det är en sådan tävling där man kan få poäng redan från första anmälan. (Lite orättvis på så sätt men men..)
Jag deltar med 4 råttbilder som du jättegärna får hjälpa mig med att rösta upp.
Du röstar genom att enkelt skriva in din emailadress och sedan bekräfta din röst genom att klicka på en ikon (allt kommer stå i ett mejl du får efter att du röstat, superenkelt!)
Du kan rösta en gång/dag så du är mer än välkommen att rösta fler än en gång och hjälpa mig vinna!
Blev riktigt sugen på den där hoodisen som är första priset, och vem behöver inte ett första hjälpen-kit och utställningsbok? Skulle vara en perfekt vinst för mig och mamma. Så ta gärna de där 5minutrarna och hjälp mig!
Här är de 4 bilderna jag tävlar med:
PACOV
VISAN
FRANK
BEBISAR
Vila i frid Visan!
Till minne av den bästa och underbaraste råtta jag någonsin träffat som fyllde mitt liv med härliga stunder, mys och en massa pussar. Som levde ett alldeles för kort liv p.g.a. tumör och som alltid kommer finnas i mitt hjärta och som lämnar ett stort tomrum efter sig.
Du är och kommer alltid förbli saknad, min underbara Bastuvisa. Jag skattar mig lycklig för att jag fick ha dig i familjen denna korta tid. Vila i frid Visan, vi ses när tiden är inne.
♥ Ladugårdens Bastuvisa "Visan" ♥
1 juni 2012 - 12 april 2013
Den 12/4-13 på morgonen fick vi kontakt med veterinären och frågade om han inte kunde tänka sig att operera Visan i alla fall då han tidigare sagt nej eftersom han inte kunde råttor och hade någon som kunde hjälpa till.
Jag hade tänkt extremt mycket på det och kommit fram till att jag hade två val... Antingen skulle Visan få somna in eller så skulle vi chansa med en operation som, i mitt huvud, gav en 30% överlevnadschans.
Hon hade åldern på sin sida då hon endast var 10 månader gammal och efter att lagt fram det till veterinären att "hon dör oavsett" (så att säga) så höll han med att det kunde vara bra att chansa i alla fall, så jag fick tid för operation redan samma dag kl 15:30.
Så jag begav mig till skolan och åkte hem en timme tidigare så jag skulle få lite tid med henne innan vi åkte iväg. Väl hos veterinären så vägde vi henne (tog med egen våg för exakt vikt) och så docerades sövningsmedlet upp, eftersom det är en extremt liten klinik med bara en veterinär så fanns det inte möjlighet för gas, en av anledningarna till att jag själv varit tveksam innan. Men han använde ett medel som ofta användes på mindre djur som ex kaniner som också kan ha problem med sövning. Detta medel skulle man helst inte ge uppvak efteråt till då det kunde orsaka problem och att de istället skulle få sova bort medlet.
Jag vet inte om det gjorde ont eller om det bara var konstigt för henne men hon reagerade väldigt starkt på sprutan vilket ledde till att jag har ett rivmärke på vänsterhand efter henne. Mamma fick hjälpa till att hålla i henne då jag inte klarade av det, det kändes för hemskt. Men hon somnade snabbt därefter och så påbörjades operationen. Jag var med under hela operationen och följde allt som en hök. Allt gick otroligt bra, inget blod eller annat obehagligt och tumören lossnade otroligt bra från huden, den satt, vad jag kunde se, inte fast i någonting heller så den var helt lös. När det sista huden runt tumören lossades kände jag mig totalt svimfärdig, all stress och ångest jag känt innan släppte och jag blev allseles varm i kroppen, tumören var borta!
Visan syddes ihop och vi kollade igenom tumören, dissekerade den för att se om det var några konstigheter men det var det inte vad som kunde urskiljas. Och eftersom hon skulle sova bort sövningsmedlet åkte vi hem strax därefter.
Eftersom råttor är så pass små djur kan de inte hålla värmen själva så jag höll henne varm, efter ett tag tog vi hennes temp och upptäckte att hon hade för låg temperatur så vi plockade fram vetekudden och hon ökade till sin normala temperatur så småningom. Men inga livstecken visades... Det enda sättet att se om hon levde eller inte var att ständigt hålla koll på hennes bröst och mage för att se om hon andades eller inte.
Fyra timmar senare var det fortfarande ingen förändring. vissa djur tar längre tid på sig att vakna, vissa vaknar inte helt förrän dagen efter men eftersom hon inte visat några tecken alls på att vakna så ringde vi veterinären igen och fick komma dig för en spruta med uppvakningsmedel.
Hon började ganska direkt visa livstecken och vi åkte hem igen, hon rörde lite på huvudet och jag kände lycka över att hon började vakna... men en halvtimme senare var allt tillbaka till livlöshet... Omkring kl 22:50 slutade Visan andas och hon låg i min famn tills hon stelnat. Min älskade Visan hade lämnat jordlivet bakom sig.
Till minne av denna underbara individ kommer jag tatuera in hennes tassar så småning om.
Vila i frid Visan, du är och kommer alltid förbli älskad.
Jag har blivit med häst!
Dock måste du gilla Hööks fb sida och ta hem en app/program för att kunna rösta men det går oerhört snabbt och du kan ju ta bort det efterråt om du så önskar. Det skulle vara oerhört snällt om du ville hjälpa mig nu när jag "blivit med häst"
Mitt tävlingsbidrag skulle du komma till startsidan så är det bidraget av Johanna Bedoire som är mitt (dah?)
Jag har blivit med häst som sagt! 2006 tog jag och mamma hand om en 24årig islandshäst vid namn Thröstur. Den 24 april 2005 skickades han iväg på pensionat och det var sista gången jag såg min älskade gógubbe. Flera år senare fick jag veta av en bekant som känner Thrösturs fd. ägare att han gick bort när han var 29år gammal. En glad nyhet men ändå fyllt med sorg eftersom jag aldrig riktigt kommit över att inte veta hur han hade det eller vart han ens befann sig. Jag fick hans grimma i födelsedagspresent och jag har den kvar än idag.
Tillsammans med Thröstur stod 3 andra hästar varav en var Neisti, en fin fux som ägdes av ett systerpar.
När Thröstur skickades iväg så såldes Neisti och även han försvann. Nu är han tillbaka i systrarnas ägo (tillsammans med den bekanta som kände Trhösturs ägare) och jag har blivit frågat om jag har lust att ta hant om honom, pyssla om och rida några dagar i veckan. Absolut!!
Så nu är Neisti tillbaka i mitt liv och jag har suttit utt för första gången sedan Januari 2009.
Samtliga bilder är från 2006, därav kvalitén.
Det förflutna som jagar mig...
Händelser i livet påverkar hur vi utvecklas som människor, hur vi var, hur vi är och hur vi kommer bli. Varje liten detalj spelar in och kan göra stor skillnad i hur en persons liv kommer se ut.
Att det ser ut så är både hemskt och fantastiskt. Fantastiskt på det sättet att en annan persons glädje och lycka kan sprida sig till så många andra - mår du bra så mår jag bra. En fin gärning som kan skapa så många leenden och lycka.
Men så finns den sida som verkligen är hemsk. Den sida som egentligen inte borde få finnas men som tyvärr existerar i överflöd. Det negativa.
När jag var omkring 8år gammal så flyttade min familj, vi bodde fortfarande i samma stad men på ett helt annat ställe. Jag började på en ny skola bland helt nya personer och förväntningar. Det var här mitt helvete började.
Redan som 8år började jag bli utsatt för mobbing och denna mobbing har satt grunden till den person jag är idag. Jag fick ta emot psykisk mobbing år efter år, från åk 2 till åk 9, 7 år fick jag stå ut med mobbing innan det kom ut och faktiskt togs på allvar från skolans ledning.
Trots att jag ingick i skolans "mobbing förebyggande grupper" (de som kämpade Mot mobbing, inte för de utsatta) så blev jag utsatt, jag kämpade för att det skulle få ett slut, inte bara för mig själv utan även för andra. Men det lyckades inte och det togs inte på allvar från ledningarna heller. Mina betyg var absolut inte de bästa och de blev inte bättre. Men i 9 lyckades jag ändå höja en del betyg, även om de inte motsvarar de betyg jag har fått på gymnasiet ett dugg.
I åk 9 slutade mobbingen men såren fanns redan där och värre skulle det bli. Det fanns nämligen en person som jag gått och varit förtjust i väldigt länge, sedan jag var 14 år hade jag varit förtjust i min motspelare i en musikal jag och han hade huvudrollerna. Nu när jag var 15 och vi spenderat en hel del tid tillsammans då vi båda ingick i kyrkans kretsar (han var ungdomsledare i kyrkans ungdomskrets) och han började visa intresse för mig. I vilken position vad jag att säga nej? Jag som hade suktat efter honom i hemlig het i omkring två år. Vi pratade ofta över msn och jag fick en del udda frågor som jag inte riktigt förstod innebörden av på den tiden. "Hur går det med kärlekslivet", "Vad har du för kläder på dig" kunde han fråga, oskyldig som jag var så ljög jag och sa mjukiskläder (även om jag kanske satt i jeans och linne) och därefter få frågan om underkläder.. Jag tänkte inte så mycket på det då..
Efter ett tag började vi även träffas, i hans lägenhet. Det började ofta i soffan men på något sätt hamnade vi i hans säng (eller På kanske jag ska säga) vi började kyssas och han började ta på hela mig... Mer detaljer behöver det inte gås in på.. Jag blev aldrig av med oskulden med honom tack och lov dock.
Två gånger träffades vi på samma sätt och där efter blev det tyst. Blev lite prat på msn då och då men det var väldigt sällan.
Det var först när jag fick ett telefonsamtal Februari 2010 (jag var 17 år i dåläget) som allt föll på plats. En person från kyrkokretsen ringde och berättade lite om allt som hänt och att en annan person från kretsen misstänkt att jag kunde vara inblandad. Jag var inte ensam i det hela.
Några dagar innan jag skulle till socialen och prata om allt så skrev han till mig igen och frågade om jag kunde förlåta honom för det han gjort. Dum som jag var så svarade jag att allt redan var förlåtet och glömt, jag önskar att jag aldrig sa så till honom. Jag gav Honom tröst i att det var förlåtet och inte upprörande, jag serverade honom tröst och förlåtelse han inte förtjänade. Väl hos socialen fick jag gå igenom det som hänt och fick upp ögonen för vad som egentligen hade hänt, jag tror inte jag har förstått det riktigt än idag. Men just gå valde jag att inte anmäla, en till sak som jag ångrar idag, det finns inte så mycket jag kan göra idag, det skulle bara stå ord mot ord i dagsläget..
Enligt tidningar har det framgått att vi var omkring 18 tjejer födda 90-92 som varit inblandade i det hela och Februari 2011 dömdes han för sexuellt ofredande mot ett fåtal av tjejerna.
Inte nog med det så pågår ju polisutredningen för förtal (bakgrund för det kan du läsa här och följa utredningen här) så de såren ligger fortfarande ytligt men även de kommer nog snart bli till ärr på min redan sönderärrade kropp (inte bokstavligen)
Idag har jag utvecklat en social fobi och har haft många depressioner. I samma veva som allt med ungdomsledaren så åkte jag in i en djup depression och jag planerade självmord. Jag orkade helt enkelt inte. Jag tänkte ut sätt jag kunde gå till väga på. Det var först när en av mammas bekantas dotter hängde sig själv som jag brast ihop och berättade allt om mina tankar för mamma och det var då allt började vända.
Hösten 2011 blev jag sjukskriven på heltid då jag inte orkade med skolan, jag började äta antidepressiva medel för "nedstämdhet" och social fobi. Idag fungerar mitt liv okej. Jag mår okej men är ofta nere och jag har extremt svårt att lita på folk, framför allt män. Ögonkontakt är något jag undviker när jag är med motsatta könet om jag inte känner mig trygg, ibland inte ens då. Jag har svårt för att prata, oavsett vad det handlar om och jag har svårt att låta folk komma mig nära.
Jag är den jag är idag pga. hur andra har sett på mig och behandlat mig. Men en dag ska jag resa mig över alla fördomar, allt hat och alla påhopp.
En dag ska jag vara mig själv och vara stolt över den jag är.
Överklagan
Jag har idag knåpat ihop en "överklagan" och en vädjan till åklagaren som jag nyss skickade iväg. Jag läste upp det jag skrivit för mamma och jag fick beröm om att det var väldigt bra skrivet och att jag har "skriftens gåva", det är väldigt roligt att få den typen av beröm även om det "bara" är från mamma :)
Nu får vi helt enkelt hålla tummarna för att de faktiskt startar en förundersökning. Jag skickade ju trots allt med exakt hur de skulle göra för att få tag på "gärningsmannen" så om problemet var för dem att det skulle vara för mycket jobb att få reda på det så är det superenkelt för dem som myndighet/polis. Så jag har gjort det väldigt enkelt för dem att fortsätta utredningen.
Jag är inte ett dugg intresserad av en dom eller liknande jag vill endast att den här typen av mobbing, som det faktiskt är, ska uppmärksammas. Förtal, nätmobbing och "vanlig" psykisk mobbing är något som måste uppmärksammas! Det måste väckas liv i folks syn på det hela så alla kan förstå att det inte bara är den fysiska mobbningen som kan lämna spår. Att bli psykiskt utsatt kan förstöra liv, rent av leda till självmord i värsta fall.
Jag hade tankar på att kontakta media och förstora upp allt så det verkligen uppmärksammas denna dolda typ av misshandel (som det faktiskt är!) finns och det är många som lider av dess följer. Jag tror inte det finns en enda person som inte blivit utsatt av någon typ av psykisk skada, stort som litet. Det är dags att folk öppnas sina ögon!
Mer av den roliga responsen
Beröm är alltid roligt
Jag förlåter dig
Jag förlåter dig för att jag tycker synd om dig
För du är så liten och patetisk så jag förlåter dig
Varför vill man förstöra för andra..?
Jag förstår verkligen inte varför vissa så gärna vill förstöra, klanka ner och nedvärdera andra?
Jag är trött på att bli kliven på och känna mig värdelös så fort någonting från 4 månader sedan..
SLÄPP DET!
(För att göra det enklare finns det några karaktärer ni bör hålla koll på. Ingen heter så som de gör i verkligheten. De är Hannah, en bekant som aldrig riktigt varit min vän, Sandra, en nära vän och Dennis, killen i dramat)
Jag, Sandra och Hannah (med ett fåtal till) ingick i en liten "videogruppchatt". Hannah dejtade en kille, Dennis. Till en början när jag var ny i gruppen var jag tillbakadragen och hade aldrig cam på, jag pratade inte heller utan skrev bara men sakta våga öppna upp mig i hans närvaro. Med tiden började vi skämta med flört osv. Ingenting seriöst allt utan bara på skoj, alla var med på det. Det är ju sånt man gör, man är ju mänsklig! Helt plötsligt började Hannah bli inaktiv i våra samtal men allt fortsatte som innan. Dennis och jag skämtade och skojflörtade och alla viste att det inte var seriöst.
Men så helt plötsligt fick Hannah för sig att göra slut med Dennis, anledningen som de på senare tid använder är "för att Dennis raggade för mycket på mig utan Hannas vetskap" vilket inte stämmer, historian har liksom ändrats med tiden, så som historier brukar kunna göra...
De (Hannah & Dennis) hade bara varit ihop i ett fåtal veckor och hade ingenting seriöst ihop, när de pratade om att bryta så kom de fram till att de inte ens var kära i varandra utan bara tyckte om varandra som vänner (detta har även ändrats i deras story..) Och så gjorde de slut, det var hon som ville det och Dennis var singel.
Han har senare berättat för mig ganska ingående på att han aldrig egentligen hade några känslor för henne utan att de mer var som vänner med "fördelar....."
En vecka senare var det bestämt att jag skulle hälsa på hos honom och bo där i några dagar. Men jag fick motstånd av Sandra, Hannas och min gemensamma vän, hon försökte på flera sätt att få mig att backa, han passade ju absolut inte med mig. Dennis hade ju diverse konton på "snusk ”sidor, (som han för övrigt inte var aktiv på..) och jag erkänner, i början blev jag lite rädd och fundersam på om det verkligen var okej. Som en oskuld jag var hade jag ingen aning om vad som dolde sig på "den andra sidan". Jag var ju totalt oerfaren!
Jag sa både det ena och det andra som jag nu ångrar, som inte stämmer längre. Dels att jag tyckte det kändes fel att åka ner. Ni vet hur grupptryck är? Det är ungefär som det, med mycket påtryck så kan vem som helst säga det som vill höras..
Jag var så nära att inte åka ner... men till slut tog jag beslutet att göra det ändå.
Jag åkte ner, Dennis och jag upptäckte att det kanske låg någonting gömt där bland våra känslor för varandra. Ni vet, sånt där som kanske inte är uppenbart i början? Kärleken växte fram och vi blev tillsammans...
Men även här möttes jag av motstånd. Sandra ansåg att jag gav henne för liten tid och att vi skulle "pausa" vår vänskap "jag kunde vara vän med båda" ansåg hon, helt absurt tycker jag.. Men hennes vilja var lag kändes det som för hon slutade prata med mig. Ett tag senare skriver hon till mig och är arg för att jag slutat prata med henne trots att jag sa att jag inte ville pausa, i en konversation krävs minst två parter, varför var det hela tiden jag som skulle ta upp kontakten då? Men i alla fall så var hon fruktansvärt arg, jag kan helt ärligt säga att jag inte miss så mycket av det hela som hände sedan. Tror jag förträngt mycket..
Men en sak som kanske var dumt gjort, för min egen skull då. Var att jag utforskade min sexuella sida (stor överraskning att jag blev sexuellt aktiv när jag fick pojkvän va...!?)
Självklart utforskar man allt när man är ny! Jag tillät min pojkvän (detta är andra besöket hos honom) att ta lite bilder på mig, bilder som kanske inte lämpar sig enligt vissa. Och la upp på en speciell sajt för sådant. "Mitt ansikte syns inte så varför inte" var min tanke, jag skulle aldrig lägga upp bilder på mitt ansikte där.. Men Hannah (som också hänger på såna sajter) hittade mig och upptäckte att det var jag. Detta spred sig givetvis till Sandra som blev helt galen. Det var helt "out of caracter!!" sa hon. Men herregud, jag utforskade lite, jag vet i dagsläget att såna bilder inte är någonting för mig. Men jag måste ju prova för att veta? Och jag var ju anonym.. Eller ja... för alla utom dem två.
Lång historia kort så spred sig den här bilden till vår chattgrupp och då började helvetet på riktigt.. Jag blev påhoppas och utfryst. Vi jobbade alla (utom Dennis) på samma sida, men det blev så illa så jag fick sluta för jag inte klarade av deras bemötande. Jag älskade det jobbet... Jag var värsta internethoran (enligt Sandra) och när jag påpekade att Hannah också hade såna bilder så kom svaret "men hon är känd för att vara en sån" VA?!?!?!?
Så det är okej för Henne men inte för mig? Varför då?
Här börjar alla historier ändra sig, jag hade stulit Hannahs pojkvän, jag sålde mig själv på internet osv osv.
Lögn efter lögn efter lögn. För varje steg som historian spred sig verkade den förvärras.
Folk som var mina vänner lyssnade skarpt på Sandras historia och frågade mig inte ens om vad jag hade att säga. Nej för Sandra hade ju bildbevis på att jag var en internethora..
Idag, ca 5 månader senare håller de fortfarande på. Historian sprider sig sakta men säkert på hemsidan där vi alla håller till, en sida jag helst inte vill lämna.. Jag vill inte låta dem vinna på falska grunder!
Men jag blev nyss påhoppas i sidans chatt, där alla kan se, att jag sålde mig själv, att jag var en pojkvänstjuv...
Det fanns en eldsjäl bland medlemmarna som faktiskt tog mitt parti, som trots att hon inte viste någonting om bakgrunden stöttade mig från deras påhopp. Till och med Sandra som jobbar på sidan tillät påhoppen trots att hon är där för att hindra sådant... En enda person, bland ett 20-tal brydde sig om den som blev utsatt.
Jag mår piss just nu.. Jag har mått bra ett tag, jag tar mina mediciner och tar hand om mitt liv. Men så kommer ett litet gäng individer (de utger sig för att finnas på ca 5-6konton men är troligtvis samma personer) och hoppar på en, nedvärderar en och beter sig förjävligt...
Varför gör man så mot en annan människa? Har man inget eget liv att leva, mår de verkligen bra av att få andra att må dåligt?
Ibland undrar jag nästan på om de ens skulle bry sig eller få dåligt samvete om jag tog livet av mig.. Missförstå mig rätt, jag lider inte av de tankarna längre, men ibland känns det så tungt att man bara vill slippa allt...