Det värsta som kan hända är när någon som betytt så mycket för en raderar allt som hade med en att göra och redan gått vidare.. Det tog inte ens en dag innan du spanade in någon ny.. "flickan på tåget"...

Dagen du åkte ifrån mig, så mycket för att alltid älska och finnas där.. Det går inte en dag utan att jag tänker på dig men du har redan vänt ryggen till och raderat mig från ditt liv... Ditt svek var för stort, ditt sätt att hämnas på.. Jag klarade inte va det.. Och nu det här.. Jag vill bara gråta...

Jo jag höll nästan på att glömma! Det kommer snart en ny layout till bloggen! :)

Jag var hemma på förmiddagen idag, orkade verkligen inte gå iväg till skolan. Så det blev att jag var hemma med hundarna istället när mamma åkte iväg med Bozze till veterinären. Stackarn skulle ju operera svansen då han har en knöl som växer.. Ingreppet blev större än veterinären hade trott och det gick ända in till benet. Det var ingen fettknöl som de trodde från början utan det var en cysta.
Det var svårt att sy ihop efter operationen då skinnet inte räckte till så risken är stor att han får infektioner och om det blir riktigt illa så kan det i värsta fall bli så att svansen måste amputeras...
Min fina Bozze..

Jag känner ett så stort behov i att skriva ett nytt inlägg men trots att så mycket i mitt liv har hänt så finner jag inga ord. Jag mår uruselt både psykiskt och fysiskt och jag saknar ork.

Imorgon opereras Bozze för sin svansknöl så då får vi reda på om det var fettknöl eller något allvarligare. Jag har varit hemma två dagar från skolan nu pga. att jag totalt brutit ihop men imorgon ska jag försöka ta mig till skolan och spendera hela dagen åt mitt digitala skapande (den lektionen är egentligen på torsdag men jag ska jobba med det ändå) Mediaprod. och mediakom. får bli lite lidande men jag har verkligen ingen ork för något seriöst just nu.

Jag kommer ofta på mig själv med att bara stirra, tomt ut mot ingenting eller fastna i facebook-spelen som jag spelar. Jag är nog inte ens medveten om vad jag gör i spelen, jag bara gör det.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, jag har glidit ner på botten igen, men det känns som ett bottenlöst hål på ett sätt ändå för jag saknar fotfäste helt. Sedan i lördags kväll har jag till och med funderat på att skära mig, missförstå mig rätt. Jag är rädd för smärta så jag skulle inte göra det men jag kommer ändå på mig själv med att tänka på rakhyvlar och om det stämmer som vissa säger.. att det tar bort den psykiska smärtan. Innan någon får några ryck av sig så nej, jag kommer inte ta mitt liv. Jag vill varken utsätta mig själv för smärtan eller min familj och mina närastående för det.

Jag brukar ofta säga att jag vill komma bort men den här gången vet jag inte riktigt vad jag vill. Jag vill komma bort från alla så jag får släppa lös alla mina känslor men samtidigt vågar jag inte vara ensam. Jag behöver komma till personer jag inte känner att jag behöver dölja min sorg inför men det finns egentligen bara en person som jag vill gråta ut hos men varken hon eller jag ”vågar” träffas då, i alla fall jag är rädd att vår vänskap ska förstöras på något sätt. Hon betyder så otroligt mycket för mig och trots att vi tappade kontakten ett tag så har hon alltid funnits närvarande. Du är min räddning Lovisa..

Trots att jag saknar ord för allt som hänt så känner jag att jag behöver få allt ur mig och bara lämna det bakom mig.. Så mycket sorg, skuld och rädsla som jag bara vill glömma… Vissa delar av det senaste halvåret vill jag bara radera ur mitt minne.

Återkommer när jag mår bättre.....

Var till hälsocentralen igår och pratade om medicinering osv osv. Gick helt okej, jag står kvar på den dos jag har idag (även fast jag själv vill öka men jag går tydligen redan på maxdosen) och han skickade en remiss till psyk ang. misstankarna om aspberger och liknande. Så vi får se när jag får svar därifrån om de ens tar emot mig, tar de emot mig så blir det väntetid upp mot ett år innan jag ens kan få komma dit första gången (japp... så bra svensk vård är med såna fina väntetider..)

Jag hatar verkligen att vara på sjukhus, hälsocentraler osv osv. Oavsett vad det handlar om så börjar jag jämt gråta/tårarna börjar komma. Förstår inte varför det alltid bli så för mig, det är nog inte så konstigt att jag verkligen avskyr sådana möten..